• I dag starter Stockholm filmfestival i Sverige, og i den forbindelse har den svenske skribenten Caroline Hainer snekret sammen noen forhåndstips. «Beasts of the Southern Wild» kan du forresten se på kino i Norge nå (gjør det!).

Snart är det dags igen för Stockholms mesta cineaster att köa för att få se obskyra dokumentärer och poetiska epos från hela världen. Några av mina sämsta filmupplevelser någonsin har jag Stockholm filmfestival att tacka för. Men också, givetvis, några av de bästa. Som när jag förra året såg Winnebago Man, om en väldigt, väldigt arg man som gjort succé på YouTube genom gamla reklamfilmsbloopers som läckt. Filmvisningen följdes av att filmens regissör spontant ringde upp den arga mannen i hans ruckel någonstans på en åker i USA och höll upp sin telefon mot en knäpptyst publik som fick lyssna på den numera inte alls arga mannens säregna stämma. Ren magi.

Här är stalltipsen inför årets festival.

Despite the Gods

Ska man tycka synd om Jennifer Lynch? Kanske. Först regidebuterade hon med en av historiens mest bespottade filmer, Boxing Helena. Efter en femton år lång återhämtning efter den totala förnedringsfloppen gör hon seriemördarthrillern Surveillance som går de flesta förbi. Despite the Gods följer hennes tredje-gången-gillt-försök att göra en film i Bollywood och resultatet blir en dokumentär om hur fel det kan gå när konstnärskap och vision krockar med traditioner och en okänd, praktisk verklighet. Kaos.

The Paperboy

Nicole Kidman kissar på Zac Efron! Årets chockfilm i Cannes! Precious-regissören Lee Daniels levererar filmen som nog kan kallas 2012 års The Brown Bunny. Nu tillhör ju jag den lilla minoritet som faktiskt gillar Vincent Gallos film. Sexchocker per se är ingenting som får mig att rygga undan direkt. Jag var inte överförtjust i Precious men en snackis är en snackis och The Paperboy innehåller också en sanningssökande, överambitiös journalist som snokar i den dödsdömde Hillary van Vetters öde, så här i elfte timmen innan avrättningen. Sätt det hela i svettig sydstatsmiljö anno 60-tal och man kan njuta av estetiken om man finner själva storyn hyfsat banalchockerande.

Beasts of the Southern Wild

Att president Obama har nämnt den som en av sina favoritfilmer har inte skadat. Men historien om sexåriga Hushpuppy i Louisianas Mississippidelta är värd att se oavsett. Kopplingarna till Katrinas förödelse är påtagliga, och i kölvattnet efter Sandy känns den här lilla indiefilmen om naturens kraft versus människans extra angelägen. Trots det krassa utgångsläget är detta ändå lite av en feelgood, full av hopp och skönhet.

The Master

Ända sedan den började spelas in har The Master snackats om som ”scientologifilmen” och har således självklart upprört både Tom Cruise och Scientologikyrkan. Regissören Paul Thomas Anderson förnekar förstås alla likheter med verkligheten trots att man låter en svettig Philip Seymour Hoffman starta en kult på en båtresa (precis som scientologins skapare Ron L. Hubbard gjorde). Personligen hoppas jag att detta blir Joaquin Phoenix stora återkomst och segertåg men chanserna att det blir platt fall är precis lika stora. Spännande!

Amour

Michael Hanekes filmer framkallar allt som oftast en av två olika slags reaktioner: uppspärrade ögon följt av sömnsvårigheter alternativt nervositet och magont följt av sömnsvårigheter. Det handlar egentligen bara om olika utslag på obehagsskalan, för obehagligt är det alltid. Men lika ofta också vackert, ödesmättat och fruktansvärt bra. Han är den enda regissör om vilken jag kan sträcka mig till att använda order ”drabbande”, något som är mer passande än någonsin med denna film om plågande kärlek när kroppen sviker och åldrandet överordnar sig sinnet.