• Onsdag åpner filmen «Call Girl» Stockholms filmfestival. Filmen er inspirert av Bordellhärvan – en svensk kriminalsak knyttet til bordellmammaen Doris Hopp på midten av 70-tallet, som impliserte en rekke samfunnstopper. Sven Nordin og Kristoffer Joner er forresten norske skuespillere i filmen, som vår svenske skribent Caroline Hainer har sett, og rapporterer om her.

Detta ständiga snaskande. På geléhallon, Mozartkulor eller vad för liten sötsak som nu råkar ligga i glasskålen eller på bordet bredvid den svarta, lilla adressboken. Snask, snask. Ta upp med fingrarna och stoppa i munnen. Allt medan den stora, otympliga 70-talstelefonen ringer varm hos bordellmamman Dagmar i Mikael Marcimains «Callgirl».

«Stora bröst? Som dallrar? Jo men det fixar vi» säger hon vant och kanske också lite, lite överlägset med röstläget hos en människa med lika mycket makt som hållhakar. Stoppar ett geléhallon till i munnen. Snask, snask.

70-talsmiljön gör ju sitt till också förstås, för äckelkänslan och snasket. Var det kanske mer snaskande på 70-talet överlag? Man får ju den känslan. Att allting var flottigare och glansigare då: pannor, läppar, exotiska efterrätter med inslag av gelé. Att bordellmamman Dagmar också fått heta «Glans» i efternamn kan inte vara en slump.

Det är de små detaljerna som gör «Callgirl» så suverän. Historien i sig är ju ganska spektakulär – en prostitutionshärva med ministrar, advokater och alla möjliga höjdare i toppen av kundkretsen. Ja, och den är, så att säga, ”based on a true story” även om detta är en fiktiv version av turerna kring Geijeraffären på 70-talet. Men genom att berätta de personliga historierna – polisens och den unga flickan Iris – istället för att betona det politiska och det spektakulära får vi istället en ärlig film som träffar inte bara vredesnerven utan hjärtat också.

Å ena sidan Iris historia, inramad av välmenande ungdomsvårdare, trötta socialvårdare och en enda stor, stillastående naivitet. Å andra sidan polisen Sandbergs, som rör sig i den grå, lätt sovande polis- och ministervärlden full av motgångar, förbud och allmäna hinder. Båda hamnar i den totalkontrasterande callgirl-världen som i jämförelse ter sig så totalt färgsprakande och guldgnistrande. Iris lockas dit av pengarna, glittret och, i ärlighetens namn, spänningen. Sandberg hamnar där tack vare spåren han får upp som verkar leda till en prostitutionshärva utan like. Men båda bländas.

Att filmens fokus pendlar mellan 14-åriga Iris och polismannen Sandberg, med bordellmamman Dagmar däremellan är inget mindre än ett genidrag. Marcimain målar därigenom upp en fantastiskt bred och omfattande bild av ett 70-talets Sverige: en tid av byråkratisk förändring, politisk radikalism men samtidigt också det yrvakna och neonfärgade discosamhället jäntemot folkhemmets gråa lunk.

Det är också här Pernilla Augusts bordellmamma med sitt eviga snaskande är så bra. Det glansiga i en Mozartkula. Det världsvana i en flottig bearnaise på Teatergrillen eller uppe på hotellrummet på Grand. Med kroppen, glasögonen och utstrålningen hos en 70-talets förortsmorsa. Men med glitterögonskuggan, kimonon och den kalla, hårda «nothing personal, it’s only business»-blicken signalerar hon också att hon är redo för nya tider. Och hon vet att ha ryggen jävligt täckt.

De små medlen och ändå så effektiva. En iskall blick, en överlägsen nick och en Mozartkula. Hon är det äckligaste man kan se på bio i år och hon är helt fantastisk.